En saltdosa i guld, ett föremål att ha i fickan.
Jag ska vara med på utställningen Korpus Maximus på Galleri Sebastian Schildt. Det tog ett tag för mig att hitta en ingång till temat… Maximus? Men ett litet saltkar i guld växte i mitt sinne, kanske som en fortsättning på kryddkaret till Kronprinsessan som jag fick tillverka åt Riksdagen.
Det här med guld i bruks föremål. Det känns. Hur kommer det sig? Är det värdet i guldet som laddar det? Det blir upprörande dyrt. Eller historien? Gissar att det återvunna guldet i mitt saltkar har stulits många gånger, varit med om många krig, levt i många kulturer i olika delar av värden, suttit runt fingrar som tecken på kärlek. De små goda handlingarna, de stora onda. Guld är vackert mot huden, tungt och oföränderligt.
Och funkar med salt, till skillnad från silver.
Salt är något värdefullt, något vi människor behövt sedan den tiden då vi inte ens var bofasta. En saltdosa i guld är just ett sådant föremål jag tänker mig att en person som vandrar runt kan ha i sin ficka. Det innehåller så mycket av det jag uppfattar som det som gör oss mänskliga. Strävan efter skönhet, ett ständigt sökande efter det perfekta föremålet, och lusten att bära det med sig. Jag minns att jag under en del av min tonår brukade packa en ryggsäck, inte bara med det nödvändiga för just den dagen eller resan, utan med föremål laddade av en sort självständighet som nästan var magisk. Min enkla träflöjt, min Opinellkniv, tändstickor, kanske papper och penna. På vintern trivdes jag i en stor rock eller lång kappa som vid behov var filt när jag skulle sova någon stans. Föremål som sa att jag var hemma, att jag var fri, att jag kunde följa vägen och hamna var som helst och ändå inte vara vilse. Kan mitt saltkar få någon att känna så?
Lämna ett svar