Förlovningsringar med mjuk intrikat enkelhet.

Om vigselringar och grässtråringar

Ett förlovnings eller vigselrings par med ett tydligt samspel trots att ringarna i sig är så olika! Den större ringen är ringen ring, mjuk och klassisk. Den mindre har fått samma proportioner i formen på skenan och samma material men har sedan fått leva och slingra sig. Jag kallar de här slingrande ringarna för grässtråringar, men de har egentligen lika mycket att göra med mina eviga skisser av klängen och klätterväxter. Tredimensionella linjer. Det är både det roligaste och vackraste jag vet. Träd med sina skarpa krökar, klängen med sina mjuka krullar, hår som virrvarr, lockar.

Jag har tillverkat några stycken av dessa grässtråringar på LOD nu. Ofta som vigselringar, en gång i stället för en doktorsring.  Alla har de fått väldigt egna personligheter. Den ovala tråden kan läggas på högkant eller med den mjuka sidan mot fingret. Jag har adderat stenar i olika färger och fattningar. I bland har jag gjort den inre slingan rak för att passa med en befintlig ring och låtit den övre slingan ligga över ringen den skall passa mot. I bland har jag anpassat den till ringar med stenar som i sig själva har en massa former.

De är inte helt lätta att tillverka. 18k guld är hårt och spänstigt, gör motstånd och får märken när jag böjer och vrider det. Extra jobbigt blir det om ringen skall vara i vitt eller extra rött guld som är mycket motsträvigare än svenskt rödguld som är det jag oftast gjort dem i. Tid går åt till att fila bort små skavanker och att räta ut och lugna ner linjer. Men till slut kommer den där känslan av självklar het, av att guldet bara flödat på plats utan nån som helst ansträngning. Av att det är så här och på inget annat sätt det skall se ut. Och det är mödan värt varje gång!